Lördag 1/11

Det finns många sätt att fira Halloween på. Det självklara sättet är att klä sig i kostym, skrämmas och dricka sig redlös. Ett annat sätt är att hängivet ägna sig år mer eller mindre bra skräckfilmer. Inget av dessa ovanstående förslag lockar en sådan som mig. Kostymer är oftast allt för trånga. Filmer är allt för långa. Ser ni rimmet? Ja, det är det jag ägnar mig åt. Rim av alla de slag. Du, bu. Här, där. Kofta, softa. Jag kan alla. Det är något jag kan stoltsera med. Något annat jag kan stoltsera med är en total avsaknad av fysisk baksmälla. Mentalt däremot är det värre. Faktiskt går jag runt med en evig mental baksmälla. Ånger hit och dit. Ser ni rimmet igen? Jag har en tendens att låta munnen gå, och man skulle kunna inbilla sig att jag tänker med något annat än hjärnan. Åtminstone om man ska tro pressen. Den hänger mig i hasorna varje dag. Dra åt skogen, era banala jävlar. Säger jag i tysthet, medan de ivrigt dokumenterar min ikke-existerande kyskhet. Varför jag skriver detta, anar jag inte. Särskilt eftersom jag ljuger. Min tunga är blå. På gränsen till lila. Men det ska ni veta, modernt är det.