Lördag 1/11

Det finns många sätt att fira Halloween på. Det självklara sättet är att klä sig i kostym, skrämmas och dricka sig redlös. Ett annat sätt är att hängivet ägna sig år mer eller mindre bra skräckfilmer. Inget av dessa ovanstående förslag lockar en sådan som mig. Kostymer är oftast allt för trånga. Filmer är allt för långa. Ser ni rimmet? Ja, det är det jag ägnar mig åt. Rim av alla de slag. Du, bu. Här, där. Kofta, softa. Jag kan alla. Det är något jag kan stoltsera med. Något annat jag kan stoltsera med är en total avsaknad av fysisk baksmälla. Mentalt däremot är det värre. Faktiskt går jag runt med en evig mental baksmälla. Ånger hit och dit. Ser ni rimmet igen? Jag har en tendens att låta munnen gå, och man skulle kunna inbilla sig att jag tänker med något annat än hjärnan. Åtminstone om man ska tro pressen. Den hänger mig i hasorna varje dag. Dra åt skogen, era banala jävlar. Säger jag i tysthet, medan de ivrigt dokumenterar min ikke-existerande kyskhet. Varför jag skriver detta, anar jag inte. Särskilt eftersom jag ljuger. Min tunga är blå. På gränsen till lila. Men det ska ni veta, modernt är det.

Det är inte var dag man får äran att författa ett första blogginlägg. Faktiskt får jag sällan äran att vara först överhuvudtaget. Ännu mindre äran att skriva. Vad det beror på låter jag stå osagt. Om folk vill spekulera får de gärna göra detta. Ännu hellre får de diskutera och återkomma med eventuella kommentarer. Vad detta ska bidra med är något jag dock ställer mig frågande till. Nu till något mer angeläget. Det gäller Halloween. Som infaller denna helg. En högtid, ett enda stort fylleslag, amerikanskt jippo - ni får kalla det vad ni vill. Den friheten ger jag er med största glädje. Hello vin! Jag ska dricka vin. Jag hoppas ni förstår ordvitsen. Gör ni det inte bör ni överväga att lämna denna blogg åt sitt öde, det kommer fler skämt i samma kaliber.
Håll i hatten. Detta är bara början.